SS-EN ISO 13788 — Värme- och fukttekniska egenskaper

Översikt

SS-EN ISO 13788 (SS-EN ISO 13788:2013, svensk antagning av EN ISO 13788:2012 som bygger på ISO 13788:2012) anger förenklade beräkningsmetoder för byggnadsdelars värme- och fukttekniska egenskaper. Standarden används dels för att bedöma risken för mögelpåväxt på insidan av en konstruktion utifrån inneklimat (temperatur och relativ fuktighet) och konstruktionens inre yttemperatur (temperaturfaktor), dels för att bedöma risken för kondensation inuti konstruktionen (interstitiell kondens) orsakad av vattenångdiffusion genom skikten.

Metodiken som beskrivs kallas i branschen ofta "Glaser-metoden" efter den ångtrycksberäkning som ligger till grund för att bestämma var i konstruktionen ångtrycket når mättnad och kondens uppstår. Beräkningen ger också ett mått på hur mycket kondensvatten som ackumuleras under kondensationsperioder och bedömer, via en månadsvis metod, om denna fukt hinner torka ut igen under årscykeln.

Standarden hör hemma i projekterings-/konstruktionsskedet, framför allt vid utformning av klimatskal (yttervägg, tak, golv mot mark) där fuktsäkerhet ska verifieras. Den används tillsammans med U-värdesberäkning enligt SS-EN ISO 6946 och markvärmeberäkning enligt SS-EN ISO 13370 som underlag för fuktsäkerhetsprojektering, och resultaten ligger ofta till grund för materialval och skikttjocklekar i konstruktionsbeskrivningar.

Standarden anger själv att den bygger på en förenklad, stationär beräkningsmodell och att den inte tar hänsyn till fuktberoende materialegenskaper, kapillärsugning eller vätsketransport, luftrörelser genom eller inuti konstruktionen, eller materialens hygroskopiska fuktkapacitet — metoden är avsedd för fall där dessa fenomen kan anses försumbara. För mer komplexa eller fuktkänsliga konstruktioner krävs mer avancerade dynamiska fuktberäkningsverktyg.

Nyckelkrav

• Ger en metod för att beräkna lägsta godtagbara inre yttemperatur (temperaturfaktor) för att undvika kritisk ytfuktighet och mögelrisk, utifrån innetemperatur och relativ fuktighet.
• Ger en beräkningsmetod (Glaser-metoden) för att bedöma risk för kondensation inuti en konstruktion till följd av vattenångdiffusion genom materialskikten.
• Beräkningen tar hänsyn till respektive skikts värmemotstånd och vattenångmotstånd (ånggenomgångsmotstånd) för att bestämma temperatur- och ångtrycksprofil genom konstruktionen.
• Metoden ger även underlag för att bedöma om fukt som kondenserar under kalla perioder hinner torka ut under årscykeln (månadsvis fuktbalans).
• Standarden gäller under förenklade, stationära (icke-dynamiska) förhållanden och beaktar inte fuktberoende materialegenskaper, kapillärsugning/vätsketransport eller luftrörelser i konstruktionen — vid sådana förhållanden krävs mer avancerade beräkningsmetoder.
• Används normalt tillsammans med indata om inneklimat (temperatur/fuktklass) samt konstruktionens skiktuppbyggnad, och resultatet redovisas som riskbedömning för mögel respektive kondens, inte som ett absolut go/no-go-villkor.

Gäller för

Gäller vid projektering och fuktsäkerhetsberäkning av klimatskiljande byggnadsdelar (ytterväggar, tak, golv mot mark m.m.) i nyproduktion och ombyggnad, och används av konstruktörer/energiberäknare samt av byggfysikkonsulter som underlag för materialval och konstruktionsutformning.

Detaljer

Myndighet

Standard

Ämnesområden

fukt

Källa

https://www.sis.se/ ↗

Fler källor

• SIS — SS-EN ISO 13788:2013 (produktsida) ↗
• ISO — ISO 13788:2012 (standardöversikt) ↗